Jag har precis haft ett samtal med min koordinator (tack o lov för henne)!!! Hon är med mig på möten med läkaren och förmedlar till närvården vad som händer med mig!
Innan hon kom in på rummet (för att tala om att hon var här) så pratade jag med en av skötarna. Denne frågade hur jag mådde och jag bröt ihop.... Jag saknar!!!! Som fan!!!!!
Jag förklarade hur jag är som person, att jag bryr mig mer om andra än om mig själv! Att jag försökt stötta och finnas för andra, hjälpa!
Jag har kvävt mig själv, jag har kvävt gråten som står mig upp i halsen! Ända tills jag spricker..... Frustrerad, arg, ledsen mm! Allt kommer på en gång!
De har talat om för mig att jag MÅSTE gråta! Jag får inte hålla det inne! Det är då det blir så här, det är då jag inte klarar av mig själv och hamnar på psykakuten!
Så ser ni mig gråta, låt mig göra det! Det är frustrationen, sorgen, alla dumma känslor som rinner ur mig!
Nu ska jag bara göra det utan att få skuldkänslor!