De som känner mig vet att jag är sån som vill hjälpa! Jag brukar kalla det "mamman i mig".

Jag vill gärna tro att jag kan det också, men i vissa fall går det inte! Det är så frustrerande att bara kunna stå bredvid och se på! Jag dras även till sånna som behöver mig, på gott och ont!

Som det är nu så har jag inte varit mig själv, jag har inte brytt mig så mycket som jag gjort innan! Men tillräckligt för att glömma bort mig själv. Kalla mig egoistisk, men jag vill så himla gärna bli mitt gamla jag (utom storleken), hon som skrattade och hade det där skrattet som folk inte glömmer!

Glädje kallas det!

Så räkna inte med mitt fulla stöd, jag tänker fokusera på mig själv!