Smärtan av saknad.......den är nog värst! Jag känner mig tom, rotlös, ensam, trasig! Den där trygga famnen man kunde krypa in i när jag mådde som sämst, även när jag mådde som bäst!

Jag har ju varit här förr, så jag borde känna igen känslorna! Men det är annorlunda den här gången..... Jag hoppades och trodde att vi skulle fixa det. Orden "för evigt" och "tillsammans är vi starka", vad hände med de?

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lita på någon efter alla bakslag, men jag gjorde det.......jag kunde.....för jag ville! Jag älskade.....och älskar fortfarande!