På mitt sjukintyg står det "depression"...... Jag känner mig inte deprimerad! Jag har varit deprimerad o det känns långt härifrån! Då levde jag på yoghurt o kaffe, nu äter jag skapligt iaf! Visst, vågen pekar neråt men det beror på en orolig mage och det har jag medicin för att hämta ut.

Innan jag fick mina ångestdämpande, innan allt brakade, så tog jag till alkoholen! Jag drack tills jag somnade.......för att slippa ångesten för en stund! Men alla vet ju att sprit inte löser några problem, snarare tvärtom! Ok för stunden, men sen slår det tillbaka med ännu större kraft!

Ibland känner jag suget efter skiten, men långt ifrån vad jag gjorde innan! Idag kan jag säga till mig själv "men va fan......skärp dig kvinna!!!"

Jag kände nog att allt var på väg att rasa så jag brydde mig inte längre om vad som skulle hända!

Mitt i all kaos fann jag en stöttepelare......trodde jag! Jag lutade mig för mycket på den här underbara personen, la över mina problem på honom.....så jag kvävde kärleken. Eller var det kärlek? Det kommer jag nog aldrig få veta! Vi har båda problem med oss själva och det var absolut fel tidpunkt i våra liv att starta nåt nytt. Men man lär av sina misstag o det går inte en dag utan att jag gråter av smärta efter att ha förlorat honom.

Så nu har jag ännu en sak att bearbeta i mitt snurriga, okontrollerade liv!

Men jag är på väg......