Nu känns det som han är borta, på sätt och vis är han ju det! Min lilla älskling som jag älskar över all annat på den här jorden. Rutiner ändras och tacka fan för telefonen så jag alltid kan prata med honom och lugna /trösta när han är orolig. Mamma är och kommer jag alltid att vara, det kan ingen ta ifrån mig!
I och med detta så hände det något annat också...står här helt planlös! Livet, kärleken, familjen kraschade..... Allt på en gång! Så om det finns någon som har klagomål på vad jag gör för att fixa allt till ett någorlunda bra liv, tycker jag ska ligga lågt ett tag! Ni vet inte ALLT som hänt så har då genast ingen rätt att döma.
Råd tar jag tacksamt emot.... Mycket råd kommer jag få på gruppmöten på kvinnofrid.
Jag väntar fortfarande på att bli uppringd från HÄTÖ (allmänpsyk) för jag behöver annan medicinering innan jag blir galen, Men Han Ola Gefvert jag var hos ligger väl risigt till så jag får nog "glatt" vänta i den långa kön med patienter han har!

Visst är det väl väl märkligt hur snett det kan gå i livet och vilken helomvändning! Jag tyckte det gick skapligt..... När man förlorar allt, då menar jag allt, så känns så klart Hampus värst! Från varannan vecka till varannan helg är mycket! Men jag kommer ju få träffa honom!
Att förlora T kommer ta en lång stund att komma över när det fanns så starka känslor från båda håll, men att vi inte funkade i just det här skedet i våra liv. Det gör så ont! Men när man inte gör något åt saken utan bara hamnar i samma hjulspår så går det inte....

Jag har i alla fall påbörjat min "omvandling" på riktigt! Nu ska den glada flickan fram!