Jag önskar att jag inte vore så fäst vid mina djur! Det blir ju så fruktansvärt jobbigt när sånt här händer! Jag somnade gråtande och vaknade också så! Vissa kan nog inte förstå min reaktion, men "Bebis" och alla dem andra är ju som familjemedlemmar. Alla är speciella på sitt sätt! Bebis som bet i näsan när han var tulig, Texas som är större än vissa hundar och är bossen i hushållet, Spike är nog den tuligaste när det väl gäller och han låter fortfarande som en kattunge när han jamar. Sen har vi Tiquila som har legat på en skör tråd ett tag pga att hennes kattlåda är hela huset, men väldigt tulig och trampar in klorna så långt i benet det bara går! Dem här tre är släkt. 3 generationer har vi lyckats med!
Jag bävar för den dagen när det är dags för Dimon att fara iväg till hundhimlen. Han blir 4 år i maj och är en stor hund, så han kanske redan har levt halva sitt liv!
                   
Nu tror jag vi bestämt att vi inte ska skaffa fler katter. Annars är ju jag den som gärna vill hjälpa katter i nöd, men nu får det vara slut på det! Jag är nog för känslig!
Idag ska Bebis få komma ner i jorden bland alla dem andra vännerna. Jag tror jag ska göra nån fin plantering där dem ligger, det är dem värda! (jag vet att man inte får gräva ner dem, men det är min tomt, så det så)
Annars ska jag försöka tänka på annat och baka lite till min morfar som fyller år i helgen. Vi åker till Hudiksvall imorgon för att fira, men det blir ju lite speciellt det också. Det är första gången vi åker upp sen mormor dog, morfars första födelsedag utan henne. Får se hur det går!

Nej, nu ska jag fixa lite frukost innan det är dags att gräva lite!